G-Shock historia

Om du ska bygga den tåligaste klockan genom tiderna så måste du börja med att tänka om designen från grunden. Se sprängskissen ovan så ser du i detalj hur långt man var tvungen att gå.

Det första stora steget var att bygga in "omnidirectional shock resistance", ett vackert sätt att säga att du kan drämma till den från vilket håll som helst utan att den tar skada. Det är faktiskt så att när, var och hur du än släpper en G-shock så är det alltid det stötdämpande armbandet eller höljet i uretankomposit som slår i backen. Aldrig själva uret eller glaset.

En stor del av shocken absorberas där och då. Nästa försvar mot brutal behandling är "the floating module concept". Det vill säga att klockans vitala kroppsdelar, digitala komponenter och batteriet och LCD:n (Liquid Crystal Display) omges av minst ett lager extremt stötdämpande uretan. Själva uret är lika skyddat från stötar som om det svävade omkring i luften. Faktiskt.

Historien om G-shock tar sin början 1981. Ett gäng unga ingenjörer på Casios Research and Development Centre tröttnade helt enkelt på fenomenet "klocka" så som det såg ut då: Ett "fint" och ömtåligt smycke som i bästa fall kunde göra dig sällskap i en simbassäng. De var helt enkelt ömtåliga, inte hälften så stryktåliga som människorna som hade dom på sig.

Casios ingenjörer bestämde sig för att bygga en klocka som kunde ta lika mycket stryk som sin bärare. Fel. Mer stryk än sin bärare. Under utvecklingen kallade de projektet för "Triple 10". Det stod för 10 år (livstid), 10 atmosfärer (vattentäthet), och 10 meter (fallhöjd). Resten är, som man brukar säga, historia.

En G-shock skulle kunna överleva ett fall på 10 meter ner på betong. Det låter ju bra, men hur skulle man testa något sådant? I ett laboratorium med snitsig högteknologi? Eller skulle Casios ingenjörer kliva ut på någons balkong och singla iväg den?

Nu råkade det vara så att Casios R&D Centre på den tiden hade en herrtoalett med ett fönster som befann sig ungefär 10 meter över marken. Det avgjorde saken. Det började regna klockor på trottoaren nedanför. Och det sprang exalterade ingenjörer upp och ner i trapporna. 18 månader och över 200 prototyper senare kom framgången: En klocka damp i gatan som alla de andra - och fortsatte att visa rätt tid.

Att ta fram en klocka som höll måttet visade sig bara vara första steget. Marknadsavdelningen tog en enda titt på ingenjörernas skapelse och konstaterade torrt att den var för stor och såg ut som... skräp.

Tillbaka till ritbordet och till herrtoaletten. Men efter en hel del nya tankar och förändringar i designen såg tidernas tåligaste klocka dagens ljus. Året var 1983. Den hette DW-5000C, men behövde ett lite roligare familjenamn.

Det var inte slipsarna på marknadsavdelningen som kom på namnet. Den här gången var det ingenjörerna själva som fick ge namn åt sin baby. Eftersom de tyckte att klockan var en seger över gravitationskraften som hade krossat alla deras tidigare kreationer, så tog de bokstaven "G" för Gravity. Sedan lade de till lite shock. "G-shock."

Till att börja med... inte så mycket. Det tar tid för människor att ta till sig något så nytt och annorlunda. Först efter ett par år lossnade det.
Plötsligt var G-shock helt rätt, på alla sätt och vis.

Klockan slog i Japan, Asien, Europa, USA... överallt. Filmstjärnor, rockstjärnor, klättrare, skateboardare, hiphoppare, rappare, klubbare, surfare, dykare och till och med eliten av USA:s elitstyrkor ville ha den. När elitsoldater som Navy Seals litar på en G-shock med sina liv, så vet man att det är på riktigt.

Specialiserade finesser i nya modeller blev nya familjer: "G-lide", "Tough Label", "G-cool", "Mudman", med flera. Och inte minst Baby-G som är en mindre och kvinnligare variant på G-shock, men precis lika stryktålig och kaxig.

Under årens lopp har det släppts begränsade upplagor med G-shock. Bland annat i samband med miljökonferenser och med stora turneringar såsom Triple Crown Surfing. Detta har i sin tur eldat på ännu ett fenomen kring G-shock: samlarnoja. Ursäkta, men vill någon här byta en digital/analog AW-500 från '88 mot en DW-001 - "Jason" - från '94?